Är vi helt säkra på att vi är på rätt väg? Om tävlandet inom akademin

Denne teksten er et debatt­inn­legg. Inn­holdet i teksten uttrykker forfatterens egen mening.

Vi som arbetar inom akademin är experter på att jämföra oss med varandra och många av oss vill vara lite bättre än andra, några vill rentav vara den bäste. Akademin har kommit att bli lite som friidrott. Det finns flera olika grenar att tävla i och att välja bland, allt efter läggning, tycke och smak. Det tävlas och slås världsrekord.

De som forskar tävlar om vem som har flest citeringar, flest publiceringspoäng, får mest forskningsanslag, och får igenom flest doktorander, och inte minst publicerar i de högst rankade tidskrifterna. Lärosätena tävlar om vilket lärosäte som rankas högst, vilket som har de mest imponerande ackrediteringarna, och vilket som har flest – gärna framstående – professorer. De som undervisar tävlar om vem som får de mest positiva kursvärderingarna och vem som får pris som bästa lärare. Generellt tävlar vi om vem som får jobb på de högst rankade lärosätena och vem som får högst lön. Några av oss tävlar om de finaste chefspositionerna vid universiteten och högskolorna.

Åtminstone vissa grenar tycks kunna liknas vid att tävla om att slå världsrekord i stavhopp – imponerande, javisst, men vad ska vi ha det till? En kan vara enig i att stavhoppsträning ger positiva bieffekter som styrka och smidighet, men detta kunde en kanske uppnå i tillräcklig grad utan att sträva efter att slå världsrekord.

Som akademiker borde vi inte bara granska samhället och omvärlden omkring oss utan också oss själva. Åminstone emellanåt skulle vi behöva reflektera kring vad vi själva håller på med.

Publiseringspoeng

Sjekk hvilke forskere som publiserte mest i 2021

Är det rimligt och ordentligt genomtänkt att ägna så mycket tid åt och ge så mycket utrymme för tävlandet, på att konkurrera med varandra, som vi faktiskt gör – inte minst på handelshögskolorna? Borde vi kanske fundera över om samarbete åtminstone ibland kunde vara en mer hållbar modell, så att människor inom akademin kan slippa att känna press på att hela tiden (över-)prestera (i grenar som emellanåt ter sig ganska meningslösa)? Skulle vi kunna fokusera på saker som är mer meningsfulla än att tävla i grenar som ”flest publiceringspoäng” och ”bästa lärare”?

Skulle lärosätena göra bättre ifrån sig om de satsade på att bli unika istället för att konkurrera på samma dimensioner som alla andra lärosäten? Kunde lärosätena rentav dela upp saker sig emellan, på ett sådant sätt att vi till det samhälle vi ytterst är till för erbjuder en större mångfald, istället för att tävla om att bli bäst i samma gren?

Nej, jag menar inte att säga att all konkurrens eller ens allt tävlande alltid är av ondo, eller att vi inte ska värdera goda prestationer. Eller att det är omöjligt att kombinera tävlande med att bidra med något positivt och att bry sig om sina kolleger. Inte heller är det min avsikt att peka ut någon enskild, högpresterande akademiker, grupp eller institution som mer skyldig än andra till tävlingshetsen. Jag är själv i allra högsta grad delaktig i skapandet och upprätthållandet av hetsen. Det är mer systemet och kollektivet – oss alla, tillsammans – som jag är kritisk emot. Att vi är så fokuserade på tävlandet och sätter andra värden på undantag. I detta avseende är jag besviken på akademin, på oss.

Det jag föreslår är att vi frågar oss och diskuterar om detta verkligen är den enda och bästa vägen. Är det fruktbart att – som ibland blir resultatet av tävlandet – vi värderar citeringarna, rankingen, och priserna högre än det vi skriver om eller undervisar på? Är det helt genomtänkt att vi värderar varandra och oss själva i termer av grensegrar istället för som människor, eller att vi många gånger tävlar när vi istället kunde nå längre om vi samarbetade eller i alla fall stöttade varandra? Kan det vara så att vi lägger lite för stor vikt vid tävlandet och att hamna högst upp och lite för lite vikt vid att bidra med samhällsnytta, att tillsammans skapa ett gott arbetsklimat och att ställa upp för varandra?

DEBATT ● Torjer A. Olsen

Forsoning er samarbeid — ikke konkurranse